17 av 20 var utländska arkitekter – sen kom krisen till kontoret

Utländska arkitekter har i tjugo år varit motorn på svenska ritkontor, och när italienaren Alessandro Macaluso började sitt jobb här var proportionerna slående: tre svenskar och sjutton utländska kollegor på samma kontor. Nu är han borta. Det är också Maria Gregorio Puig från Spanien och Jan Wańczyk från Polen – tre personer som kom in i branschen i början av 2010-talet och som i dag ritar hus någon annanstans.

Bakom de tre porträtten, som branschtidningen Arkitekten publicerade den 12 augusti, ligger en siffra som är svårare att vifta bort. Under det senaste året lämnade 58 medlemmar Sveriges Arkitekter med flytt utomlands som orsak. Det är det högsta antalet på tio år. I gruppen finns både unga svenskar som söker jobb där konjunkturen är bättre och utländska kollegor som åker hem igen.

Förbundet krymper samtidigt i båda ändar. I slutet av september 2025 hade Sveriges Arkitekter 14 022 medlemmar, mot 14 418 rekordåret 2023 – ett tapp på ungefär 400 personer, eller 2,7 procent. Bland de fullbetalande är fallet tydligare: från 10 618 år 2022 till 10 028. Det låter som marginaler. Det är det inte, i en bransch som till stor del består av kontor med en handfull anställda.

Så snabbt vände det för svenska ritkontor

Kraschen kom underifrån. Bostadsbyggandet, som står för en stor del av arkitekternas uppdrag, föll kraftigt från 2023 och drog med sig resten. Arbetslösheten bland förbundets medlemmar låg på 6,9 procent i januari 2024 och toppade på 8,2 procent i september samma år. Facket i Stockholm beskrev läget för SVT som den värsta krisen för arkitekter sedan 90-talet.

Sedan dess har kurvan vänt ned igen – en majmätning landade på 3,4 procent. Men statistiken fångar bara medlemmar som tar ut ersättning från a-kassan. Egenföretagare utan a-kassa, nyexaminerade som inte hunnit kvalificera sig och alla som aldrig gick med i förbundet syns inte alls. Räknar man hela kåren blir bilden mörkare än siffran antyder.

Tre vägar ut ur den svenska branschen

De tre som Arkitekten följt upp har olika bakgrund och olika skäl, men deras berättelser pekar åt samma håll: det som en gång gjorde Sverige attraktivt har blivit svårare att få syn på.

Maria Gregorio Puig: tillbaka till staden hon lämnade

Hon tog examen i Barcelona 2012, mitt i den spanska byggkraschen, och flyttade till Sverige ganska omgående. Drygt ett decennium senare gick flytten åt andra hållet. Skälen var familjen och en vilja att pröva den spanska arbetsmarknaden igen. I dag jobbar hon med liknande projekt på ett kontor i Barcelona – samma yrke, annan stad.

Alessandro Macaluso: välj kontor efter kulturen

Italienaren ger det mest konkreta rådet till den som funderar på att söka sig hit: leta upp ett kontor med internationell kultur. Ett ställe som redan är vant vid att arbeta på flera språk ställer andra krav, och ger andra chanser, än ett som aldrig behövt fundera på saken. Rådet säger också något om vilka arbetsplatser som inte fungerade.

Jan Wańczyk: språket avgjorde rekryteringen

Polacken sammanfattar sin erfarenhet i en mening många känner igen: i slutänden valde de någon som kunde svenska. När uppdragen är många spelar det mindre roll vem som formulerar bygghandlingen snyggast på svenska. När de blir få blir språket det enklaste sorteringsverktyget i en rekrytering, oavsett vad portföljen visar.

Därför fastnar utländska arkitekter i systemet

Det finns en byråkratisk broms också. En arkitektexamen från ett annat land måste bedömas av Universitets- och högskolerådet innan den räknas fullt ut här, och den processen kan ta upp till ett år. Sveriges Arkitekter införde därför ett tidsbegränsat medlemskap på tolv månader för dem som väntar – med samma rättigheter som ordinarie medlemmar, utom rätten att använda yrkestiteln.

Systemet byggdes för ett helt annat läge. Mellan 2010 och 2016 fick över 500 utländska arkitekter sina examina erkända i Sverige, och bara under 2015 handlade det om 112 personer. Då rekryterade kontoren i praktiken alla som gick ut utbildningarna. I dag är väntetiden ett extra argument för att söka sig någon annanstans direkt.

Vad pressen på debiterbara timmar gör

En detalj i rapporteringen förklarar mer än statistiken. Maria Gregorio Puig beskriver arbetsvardagen i Sverige så här:

I Sverige var det stor press eftersom nästan alla timmar behövde debiteras.

Det är krisens vardagsversion. När orderböckerna tunnas ut ska varje timme bäras av en kund, och det som inte går att fakturera stryks först: att lära upp en ny medarbetare, att ha tålamod med någons svenska, att dela kunskap internt. Det drabbar alla på kontoret. Det drabbar den som fortfarande lär sig språket hårdast.

Det här bör du hålla ögonen på

Konjunkturen vänder någon gång, och då kommer frågan om kompetensen finns kvar. Att bygga upp ett kontor med tjugo nationaliteter tog ett decennium. Att tappa det gick på två år. Tre saker är värda att följa under hösten och vintern:

• Medlemssiffran hos Sveriges Arkitekter. Går den under 14 000 handlar det om ett skifte, inte en svacka.
• Orderingången i bostadsbyggandet – arkitekterna känner av en vändning ett till två år före byggbolagen.
• Om utflyttningstalet passerar 58 vid nästa mätning. Då är tioårsrekordet inte en engångshändelse.

Jobbar du själv på ett kontor som rekryterat internationellt är det värt att kolla en enkel sak redan nu: vilka kollegor som väntar på ett beslut om sin examen, och vilka som räknar det här som sitt sista år i Sverige. De utländska arkitekter som vill stanna behöver oftast två saker – ett projekt som håller över årsskiftet och tillräckligt bra svenska för ett kundmöte. Det första kan kontoret sällan lova. Det andra kan det faktiskt betala för.