40 år sedan sist: Torsten Andersson på Marabouparken

I sommar hänger Torsten Andersson på Marabouparken i Sundbyberg, och enligt konsthallen är det fyrtio år sedan Stockholmspubliken senast fick se honom i den här skalan. Utställningen heter Språkets tyngd och samlar ett trettiotal målningar från hela hans verksamma tid, plus teckningar och ett av de tidiga skulpturala objekten. Den står kvar till den 4 oktober.

Fyrtio år är ingen slumpsiffra. Moderna Museet gjorde en retrospektiv med honom 1986, och sedan dess har den som velat se Andersson på riktigt i praktiken fått resa till Skåne. Det är där tyngdpunkten ligger: på 1990-talet skänkte han ett tjugotal stora målningar till Malmö Konstmuseum, som därmed blev huvudadressen för hans verk.

Det finns också en årtalssymmetri i det hela. Andersson föddes den 6 juni 1926 i Östra Sallerup i Skåne och dog i Hörby 2009. Utställningen öppnade alltså knappt en månad efter vad som skulle ha varit hans hundraårsdag – ett jubileum som annars passerade ganska tyst. Aftonbladets recensent tog fasta just på tystnaden i sin rubrik.

Professorn som gick hem och slutade måla

Han blev professor vid Konsthögskolan i Stockholm 1960, anmärkningsvärt ung. Sex år senare lämnade han jobbet efter att ha försökt reformera undervisningen, packade ihop och flyttade tillbaka till barndomshemmet Benarp utanför Hörby. Där gjorde han något som är svårt att föreställa sig för en konstnär mitt i karriären: han målade inte alls. I ungefär sex år låg produktionen nere. Först på 1970-talet kom han tillbaka.

Det är den detaljen som gör utställningen mer än en pliktskyldig återblick. Andersson hade redan slagit igenom i början av 60-talet med verk som Måsen, Källan och Molnen mellan oss. Han hade varit på Venedigbiennalen 1964 och på São Paulo-biennalen både 1959 och 1983. Att kliva ur allt det var inte ett misslyckande utan ett val – och valet syns i det som kom efteråt.

Vad du faktiskt ser hos Torsten Andersson på Marabouparken

Urvalet spänner över hela hans bana, vilket är ovanligt generöst för en konsthall av den här storleken. Du får alltså se både det tidiga och det sena i samma rundvandring, och det är där kontrasten gör jobbet.

Ett trettiotal målningar över hela karriären

Trettio verk låter inte mycket, men Anderssons dukar är fysiskt tunga saker. Färgen ligger på i lager, ytan buktar, och flera av målningarna beter sig mer som reliefer än som bilder. Räkna med att stanna längre framför varje verk än du brukar. Det här är inte en utställning man betar av på tjugo minuter.

Teckningarna och det tidiga objektet

Vid sidan av måleriet visas teckningar och ett av hans tidiga skulpturala objekt. De fungerar som förklaringsnyckel: Andersson tänkte i tre dimensioner även när han målade platt, och han arbetade länge med det han kallade skulpturförslag – målade bilder av skulpturer som aldrig byggdes.

Visningen klockan ett

Konsthallen kör guidad visning varje öppetdag klockan 13, och den ingår i entrén. För en konstnär som är svår att möta utan sammanhang är det förmodligen den bästa fyrtiofemminuters investeringen på hela besöket. Kom i tid, gruppen samlas i entréplanet.

Varför hela hans liv handlade om ett språk

Utställningstiteln Språkets tyngd pekar åt två håll samtidigt. Dels den bokstavliga tyngden i verken och i det skånska landskapet han beskrev som avgörande för sina val. Dels något mer envist: Andersson sökte livet igenom efter det han kallade sitt eget språk, och han menade att varje konstnär måste göra det arbetet själv. Det var därför han lämnade katedern.

Sett så blir de sex tysta åren i Benarp begripliga. Han vägrade fortsätta tala ett formspråk han hade lånat av andra, och accepterade priset: ingen produktion, ingen närvaro, inga utställningar. I dagens konstliv, där synlighet är valuta och pausen straffas hårt, är det ett nästan obegripligt drag.

Erkännandet som kom sist av allt

Belöningarna dök upp i fel ände av livet. Rolf Schock-priset i bildkonst kom 1997, när han var 71. Tredje pris i Carnegie Art Award 1998. Förstapriset i samma tävling först 2008 – året innan han dog, 82 år gammal. Under tiden hade konstvärlden i Stockholm i praktiken lämnat honom åt Skåne.

Det finns en marknadseffekt av det också. Andersson dyker upp på svenska auktioner via bland andra Bukowskis, och intresset har inte mattats, samtidigt som han saknar den breda igenkänningen hos publiken som jämnåriga kollegor har. En utställning som den här flyttar den nålen mer än man tror.

Så gör du besöket i Sundbyberg

Marabouparken ligger på Löfströmsvägen 8 i Sundbyberg, några minuters promenad från tunnelbanan, med parken utanför som egen anledning att åka. Öppettiderna är begränsade: onsdag till söndag klockan 12–16. Det är fyra timmar om dagen, fem dagar i veckan, vilket i praktiken betyder att du behöver planera besöket i förväg.

• Utställningen stänger den 4 oktober 2026.
• Öppet onsdag–söndag, 12–16.
• Guidad visning varje öppetdag klockan 13, ingår i entrén.
• Kolla aktuellt entrépris på konsthallens sajt innan du åker.

Ska du bara göra en sak: ta visningen klockan 13, och gå sedan ett varv till på egen hand utan guide. Nästa gång Torsten Andersson på Marabouparken eller någon annan Stockholmsscen visas i den här omfattningen kan det dröja länge – förra gången tog det fyrtio år. Har du vägarna förbi Malmö i höst finns dessutom hans egen donation på Malmö Konstmuseum, och den jämförelsen gör hela resan värd besväret.